Skrivet av pappa ..

En god bok och sonens hund, westien Selma, har varit två guldkorn i en emellanåt tung period för Stig Gustavsson.

Det finns guldkorn också i dödsskuggans dal

2012-09-10 KRÖNIKA:
AT:s reporter Stig Gustavsson ser ljusglimtar i den svåra resa han gått igenom för att bli kvitt cancern. 

Något var fel. Helt fel. Sömnen svek och nätterna erbjöd lite om alls någon vila. Allt blev värre och vid nyår flyttade jag in på Sahlgrenska som under vintern blev något av mitt andra hem. Men att det var cancer jag drabbats av kom ändå som en överraskning. Det är inget besked man önskar. En huvudtumör i bukspottskörteln som spridit sig vidare till levern lät skrämmande. 

Efter en lång och bitvis tung veckas väntan på att vävnadsprovet skulle analyseras kom beskedet. Det var inte det värsta men heller inte det bästa. Så är det oftast, antar jag. Hade det varit en riktigt elak cancer hade den inte varit behandlingsbar. Så det var ändå med tacksamhet min fru Carola och jag någon vecka efter beskedet klev av tåget i Vårgårda. Att tumören i bukspottskörteln dessutom satt bra till för att kunna opereras var ännu en god nyhet. Men först skulle kortisolhalten (stresshormon), som var 70 gånger högre än hos en frisk person, strypas. Lika lite som jag hade sovit senaste halvåret lika mycket sov jag den månaden. 

Mitt livs första operation blev en större buk­operation där en del av bukspottskörteln togs bort tillsammans med mjälte och gallblåsa. Det riktigt jobbiga kom när jag sedan skulle göra en röntgen och inför den fick tvinga i mig två liter riktigt illasmakande kontrastvätska med lakritssmak. Och då menar jag riktigt illasmakande. Vedervärdig. Från första till sista klunk. Ändå var jag glad att det var till röntgen och inte till operation jag kördes. För vaktmästaren, som körde min säng, nynnade på den gamla schlagern Gamle Svarten. Den med texten ”När din vandringsdag är över, väntar nya ängars klöver”. Visst mådde jag illa men inte sämre än att jag kunde se det komiska i sångvalet. 

Lika roliga var inte dagarna som följde. Att spy är nästan det värsta jag vet. Att göra det efter en bukoperation är värre. 

Visst har det funnits dåliga dagar. Men de flesta har varit bättre och på något sätt tror jag att om man letar, eller fäster blicken på rätt saker, så går det att hitta guldkorn också i dödsskuggans dal. Korta stunder av läsning, promenader och utflykter till beachvolleyturneringar hör till detta. Liksom våra gäster, de brasilianska beachvolleyspelare Klaus och Lucas, som satte färg och fart i huset på Stockholmsvägen. Sådana gäster är alltid välkomna tillbaka! 

Ingen vill ha cancer. Det är så självklart att det inte behöver skrivas. Men när det ändå händer så gäller det att navigera utifrån de förutsättningar som ges. Och det finns mycket de här senaste nio månaderna jag inte vill vara utan. Den omtanke som vänner visat har skänkt så mycket tröst. Antingen det gällt böner som betts, tummar som hållits eller små hälsningar. I en utsatt situation som den här blir också det lilla stort. 

Jag landade tidigt i känslan att om det här ändå inte skulle gå bra, vilket jag tror att det gör, så har jag ändå haft ett bra liv. Cellgifter och mediciner gör mig möjligen lite omtöcknad men inte värre än att min omgivning kan hantera det. Att jag tappat håret stör mig heller inte. Vi är många som har samma frisyr och det är befriande att inte längre vara gråhårig. 

Jag bestämde mig också redan från början att lägga mitt liv i Guds och läkarnas händer. Och här slutar jag med att citera en av våra mest älskade psalmförfattare, Lina Sandell, som skriver ”Tryggare kan ingen vara...” Det är så jag känner nu. Men några garantier kan aldrig ges. Varken för den som är frisk eller den som är sjuk.